Det är över.
Jag har nu gått ut halva gymnasiet med livet i behåll, jag har underbara vänner, alla julklappar klara och ett jullov att se fram emot. Jag har fått tillbaka min musiksmak, och jag kan skriva om jag vill. Jag ska läsa Charles Dickens julsagor, äta upp pepparkaksdegen och ta hand om mig själv.
Ni får min favoritjullåt.

Jag har inte berättat så mycket om mig själv. Vad jag tycker om.
Jag har några gudar. När jag ritar, ritar jag David Bowie. Han är stjärnor och blixtrar, Space oddity-tinnitus, rymd och galax och ett tryggt alter ego. Ashes to ashes-färgsprak och den nya världens surrealism. Donovan är min lockiga sextiotalskärlek, han får inte vara mer än så, inga nya bilder. John Cale får mig att tappa verkligheten, och längta bort. Jag lämnade min trygghet i att alltid älska dem.

Jag tycker om att läsa böcker. Brytningen kom vid Svindlande höjder. Tio dagar senare skulle mitt läsarhjärta expanderas från det reducerade drömmaridealet. Det var egentligen Virginia Woolf som började. Men hon fångade mig inte. Eller Glaskupan. Men den är från 1963. The Picture of Dorian Gray, Silas Marner och Harry Potter. Jag blir ledsen för att jag inte hinner läsa allt jag vill. Ändå läser jag Nässlorna blomma.

Jag är emot allt. Nästan. Hur jag än utvidgar kommer jag aldrig acceptera att jag trampar på stället i fel skede. Ty jag tänker ofta hur sällare jag varit om det inte var nu. All kärlek jag hade kunnat andas bara av tidsluften, den euforiska tornado jag kunnat virvla i för resten av mitt rätta liv på av att få se någon vars mitt hjärta tillhör, i dess guldålder. Jag kommer aldrig kunna höra musik jag älskar levande.

Jag tycker om att läsa tanttidningar, att låtsas att moln i fjärran är snöbeklädda berg, katter, vackra bokryggar, kaffe och vinylskivor. "Gud, uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar"