Jag har hållit ut i två veckor fram tills nu, inte gråtit en enda dag. Jag har försökt att vara stark, men för var dag har all fiktiv styrka mynnat ut i en sorts svaghet som tagit form i förtvivlade rop på hjälp. För det är så jag känner. Det skriker inuti mig, att jag inte orkar längre. Jag orkar inte med att andra säger åt mig att inte tänka på det eller att jag är desperat, att folk skäller på mig, eller att försöka orka.