För ett år sedan gick jag in i väggen. Och allting kommer tillbaka.
” Tiden räcker inte till och jag önskar jag kunnat ta den forna friheten till dess kulmination istället för att bäva för det som skulle komma.” Då kunde jag i alla fall skriva om det. Nu saknar jag ord. Utöver själsliga påfrestningar levde jag i en krets jag kunde glömma allt i, med någon. Nu vet jag inte.

Allt rekapitulerar efter tid, och jag kommer mer och mer till insikt att det här aldrig kommer ta slut, utan det kommer vridas åt tusenfalt, till den orkan jag vet att jag inte kommer klara av. Varför kan jag inte skriva?