präriehundarna
"Han tvättade sig, klädde om och lämnade lägenheten. Innan han gick lade han av telefonluren så att det skulle tuta upptaget om någon ringde.
"För att han var besatt, som han brukade säga. Eller snarare för att han var ansatt. Ansatt av skuldkänslor: Han måste göra något meningsfullt av sitt liv, han måste vara en fri människa.
"Visst är det äckligt, men jag tar för vana att vara god.
Sedan begav han sig mot tunnelbanan.
En varg som fångats i en sax tuggar sönder sitt ben för att komma loss."
"För att han var besatt, som han brukade säga. Eller snarare för att han var ansatt. Ansatt av skuldkänslor: Han måste göra något meningsfullt av sitt liv, han måste vara en fri människa.
"Lämna mig ensam, jag vill arbeta."
De lämnade honom, och när de gått upptäckte han att de inte var kvar. Då ringde han upp dem, men de var inte hemma.
Om han lyckades slå sig fram som konstnär, om han gjorde sig ett namn, då skulle de kanske återvända till honom.
Han gjorde sig av med vännerna för att måla. Han målade för att de skulle komma tillbaka."
"Visst är det äckligt, men jag tar för vana att vara god.
Jag mutar skammen med fiberrikt bröd, rena tankar. Nej till kärnkraft och en femtiolapp i kollekthåven.
Vem som helst skalll kunna se att den ondes signalement inte passar in på mig. Efterhand glömmer jag min försyndelse och minns bara allt det goda. Ingen kan påminna mig om mitt brott, men många kan prisa min fromhet.
Jag stöter i basun när jag ger en allmosa, jag står i gathörnen och ber - för att bli sedd av människorna. Det är bevis jag behöver, vittnen som kan intyga min godhet.
Det är belöning jag vill ha.
Under avnazifieringsprocessen i efterkrigstyskland skaffade alla anklagade sig vittnen på att de varit snälla mot judar.
Det är något liknande jag sysslar med.
För att förlåta mig själv."
- Präriehundarna, Jonas Gardell
Kommentarer
Trackback
